Många motorcyklister rynkar på näsan åt den här typen av fordon och ser dem inte som motorcyklar. Hur det än är med den saken tar jag för fullständighetens skull upp dem här. I Medelhavsländerna och i länder som Indien har den klassiska Vespan levt kvar under alla år, men i Sverige har skotern under många år varit nästan ”osynlig” på vägarna. Men den som trodde att skotern var död i Sverige har fått tänka om. Den har fått ett rejält uppsving i popularitet och vid den senaste räkningen fanns inte mindre än 17 olika tillverkare representerade på den svenska skotermarknaden.
De lättaste är klassade som mopeder, medan de tyngsta gott kan mäta sig med rejäla touringmotorcyklar. Störst och exklusivast bland dem alla är Suzuki Burgman 650, som har en tvåcylindrig motor på 50 hästkrafter och väger 215 kg. Den har dessutom stora lastutrymmen och en komfort i klass med de stora touringmaskinerna.
Vanligast är dock skotrar anpassade för stadstrafik. De flesta har idag automatisk, steglös växellåda, vilket naturligtvis är smidigt. Genom att de är försedda med skyddande kåpor och golv, vindruta m m, inbjuder de till körning i vanliga kläder, något som inte minst läkarkåren beklagar. En kollision eller omkullkörning med en skoter ger lika allvarliga skador som med en vanlig motorcykel, och de kan lindras med lämplig klädsel (som vi ska diskutera längre fram i boken). Hjälm är naturligtvis obligatoriskt, men man borde inte köra utan rejäla mc-handskar och annan skyddsutrustning.
Skotern har kommit tillbaka i första hand som ett relativt billigt bruksfordon, men för den som har sin håg åt det hållet finns det som sagt skotrar för de flesta ändamål i stan och på landsvägen.