Royal Enfield kan sägas vara den enda nu ”levande” motorcykeln i samma klass som de som tillverkades fram till 1950-/60-talen. Samma modell har tillverkats av den indiska fabriken i 50 år. Motorn är exakt densamma som 1955, och det gäller även hjul, ram och andra väsentliga delar utom bromsarna, som snarare är 60-tal, och elsystemet som bytts från magnet till batteri, halvledarlikriktare och -spänningsrelä. Växellådan konstruerades på 1930-talet och är inte helt enkel att hantera. Och så sitter naturligtvis växelpedalen på höger sida i gammal klassisk engelsk stil. Tyvärr, för den som ömmar för det äkta klassiska, så undergår Royal Enfield en modernisering – det finns redan modeller som har en nykonstruerad låda med fem växlar och pedalerna på ”rätt sida”. Men i övrigt är modellen 50 år gammal.
Det är för övrigt inte helt sant att Royal Enfield är den enda ”äkta” retrohojen. Även ryska Dnepr och Ural kan i viss mån räknas dit. Dessa byggdes som kopior av BMW under andra världskriget, och det är inte mycket som ändrats på de motorcyklar som tillverkas nu och med viss framgång exporteras till entusiaster i Västeuropa och Amerika.
Det finns också moderna alternativ för den som vill ha en motorcykel med klassiskt stuk. De första som tog fasta på nostalgitrenden var Kawasaki, som på 90-talet lanserade en kopia avTriumphs populära 60-talsmo-dell Bonneville. Den heter W650 och har precis som originalet en luftkyld parallelltwin på 650 kubik, limpa och andra attribut som gör att den ser ut som en äkta 60-talare.Två extra ventiler per cylinder, elstart och andra moderniteter syns inte på utsidan, vilket gör att den har den rätta känslan för dem som vurmar för veteranstuket. Triumph är visserligen ett helt nytt bolag jämfört med den ursprungliga engelska motorcykeltillverkaren som gjorde Bonneville på 1960-talet, men äger namnet och varumärkena, så när Triumph noterade framgången för Kawasakis retromaskin var man inte sämre än att man tog fram en motsvarande, som dessutom kunde få namnet Bonneville. Liksom Kawasakin har den ”rätt” utseende, men under skalet är den en alltigenom modern maskin.
Många moderna motorcyklar är faktiskt allround på samma sätt som klassikerna, och kallas standardmotorcyklar. Gränsen mellan en modern retromaskin och en standardmotorcykel är ganska diffus. Båda har naturligtvis betydligt bättre prestanda än klassikerna från 1950-/60-talen, men har behållit en hel del drag från de gamla motorcyklarna. Båda har:
- Upprätt körställning
- Inga kåpor
- (Som regel) enklare chassi än sporthojarna
- Mångsidiga användningsmöjligheter
Exempel på sådana här motorcyklar, på engelska kallade standard bikes, är Triumph Thruxton och Thunderbird, Ducati Monster, Honda Hornet, Kawasaki Z 750, Yamaha FZ6 Naked och Moto Guzzi Breva. Har-ley-Davidsons Sportster-modeller kan också räknas hit.