Är man inte den där lugna typen som vill glida fram genom landskapet eller har med sig en massa bagage på sina turer, så är kanske en s k sportmotorcykel det rätta. I gamla tider var det engelsmännen som regerade nästan oinskränkt på det här området. Jämfört med de tunga amerikanska motorcyklarna, som visserligen låg bra på vägen och kunde köra fort, var de engelska motorcyklarna på 1950- och -60-talen betydligt piggare och inbjöd till mer aktiv – sportig – körning. Redan på 50-talet fanns Vincent Black Shadow, som i standardversionen gjorde över 200 km/tim. För mer aktiv körning fanns knappast någon motorcykel som gick upp mot Norton Commando 850. Jämfört med en sådan var en H-D som ett godståg.
Med början kring 1970 skedde en rad genombrott på det här området med exempelvis Honda CB 750 (1969) och Kawasaki Z 900 (1973). Den första moderna sporthojen kan sägas vara Honda 750 cc VF 750 R med V4-motor, som lanserades 1983. Den blev inledningen till ett krig om sporthojsmarknaden mellan de japanska tillverkarna som pågår än idag. Kawasaki kom med sin 900-kubiks ZX-9, och även Yamaha och Suzuki blandade sig i striden. I ledningen befinner sig idag enligt många bedömare Suzuki med sina GSX-R-modeller. Förutom japanerna domineras scenen av italienarna, som med märken som Aprilia, Benelli, Ducati, Moto Guzzi och MV Agusta starkt påverkat utvecklingen av sporthojsmarknaden.
När man hör ordet sportmotorcykel tänker man i allmänhet på en motorcykel med ”modernt” utseende, dvs försedd med kåpor och glas som täcker allt vad maskineri heter. Det stämmer i stora drag, men en trend på senare år har blivit s k nakna sporthojar, dvs motorcyklar lämpade för aktiv landsvägskörning men avskalade från kåpor. En typ av klassisk sportmotorcykel som är vanlig i USA och åter börjar bli populär i Sverige är den s k caféracern. Den liknar en klassisk racermotorcykel från 1950-talet och är nerstrippad och ungefär lika naken som en chopper. Sadeln är en klassisk ”limpa” och styret är mycket smalt med nedåtböjda handtag, ibland fasta direkt på gaffelbenen. Namnet lär komma av att den här sortens motorcykel användes för att köra i racerfart mellan olika kaféer i London, där typen uppstod. Så värst sportig är kanske inte caféracern, men det är en motorcykel som inbjuder till aktiv körning och den är mycket populär i vissa delar av världen.
För den som gillar att köra fort och aktivt på landsväg är kanske en sporthoj det bästa. De som finns på marknaden idag är inte bara motorstarka utan har också extremt kvickstyrda chassiegenskaper och mycket bra bromsar. Men en sportmotorcykel är inte att rekommendera för en nybörjare eller någon som gjort ett längre uppehåll som mc-förare. Är man inte en synnerligen avancerad landsvägsförare ska man överhuvudtaget inte fundera på en sportmotorcykel. Olycksstatistiken talar sitt tydliga språk.